JAG KAN SLUTA OM JAG VILL………
I början bara på fredagar
Jag minns när jag prövade första gången
Jag började väldigt tidigt
Har nog testat det mesta
Stannade inte ens för rött
För mig var det en social grej
Börja blanda grejer
Dans och bilkörning – ingen bra kombination
Började dansa ensam
Jag måste dansa för att våga supa
Jag har en tröja med den här texten och jag kom att tänka på den idag. Sedan oktober förra året har jag inte haft ett träningsuppehåll som varat längre än tre dagar. Tre dagar utan träning och det har varit jobbigt. Idag gick jag in på min tionde dag utan träning och jag känner det ut i fingerspetsarna.
Ingenting är roligt längre, allt är som i en dimma och jag är riktigt sur på allt och alla. Precis som i texten ovan, “Jag kan sluta om jag vill”. Nej, jag kan och vill inte sluta träna, det är som ett beroende.
Nu kanske du läsare tycker att jag är fånig och jag är okej med det. Jag vet att det inte är realistiska tankar och känslor men när man är mitt uppe i det känns det väldigt verkligt. 
Idag kom jag i alla fall ut på en promenad. Jag tog mig hela 4.2 km och andades som om jag aldrig tränat kondition i hela mitt liv. Men jag kom ut och jag fick en dos, även om den var liten, av endorfiner! Det var det värt för nu känns det lite bättre, lite mer okej och som om jag är på rätt väg..
Jag längtar till dagen då jag kan träna ordentligt igen!
Bomull i huvudet, hosta och snor.. Det är misär!
En veckas träningsuppehåll and counting….
Av alla klassikerloppen är Vansbrosimningen lite av en favorit.
Jag är inte speciellt duktig på att simma utan när det kommer till triathlon är det min sämsta gren. Jag lärde mig frisim i slutet av 2010 för att jag skulle kunna simma frisim till Vansbrosimningen 2011 samt till mitt försök på IM-distansen i Kalmar. Jag kunde simma 3 km utan problem lagom till Vansbrosimmet 2011 och då skulle jag och min syster tillsammans åka till Vansbro för att simma. För min syster gick det verkligen jättebra. Hon kom in på en jättefin tid (hon bröstsimmade) och jag, jag låg hemma förkrossad i magsjuka. Inte nog med att min Vätternrunda var jättetuff så fick jag aldrig chansen till en Klassiker i och med att jag blev sjuk.
Men tillbaka till Vansbrosimningen och varför det är en favorit:
Jag simmade tjejsimmet 2010 och det var första gången jag insåg tjusningen med simning och simning under Vansbrosimningen.
För det första är Vansbro jättefint. Det är en fin stad med väldigt charmig miljö och lagom till Vansbroveckan lyser den upp lite extra. Det är massor med folk, det är jippon och skojjigheter. Alla fuktionärer är supersnälla och peppande och man blir väldigt väl omhändertagen (det blir man under alla klassikerlopp men här är det lite extra).
Eftersom det är en sådan kort sträcka (jämfört med de andra klassikerloppen) får man stöd hela banan av hejande publik och funktionärer och eftersom loppet är över på mindre än två timmar har man både ork och lust att gå runt bland stånden och filosofera. Man kan göra en heldag i Vansbro och den största delen är faktiskt bara härlig.
Om man är nybörjare och funderar på klassikern är Vansbro en jättebra start.
Varför skall jag då vara med i Gainomax Sports Team inför Vansbro? Jo, för jag är förbannat revanschsugen! Jag har nu gett mig på två simlopp utan att lyckas. Första gången var jag sjuk och andra gången i Kalmar fick jag panik i starten och kom aldrig tillbaka till den lugna crawlen.
Den här gången skall det gå som en dans och i och med det nya startsättet kommer jag att slippa paniken av att bli översimmad! Det kommer att gå superbra den här gången, jag längtar!
