Dagen började lugnt. Från början hade jag tänkt gå upp innan åtta för att äta en stadig frukost men så blev inte fallet. Istället låg jag kvar i sängen, förberedde mig mentalt och gick inte upp förrän strax innan nio. Fixade frukost och tog det allmänt lugnt tills jag insåg att jag inte visste var jag lagt vaselinet. Total panik en kort stund för att sedan hitta det och bestämma mig för att smörja in fötterna ändå inte var en god idé.

Jag var vid Stadion vid halv elva och det var alla andra också. Kön sträckte sig hela vägen till Östermalms IP.

Väl där var det bara att lämna in kläderna och ställa mig i kön till toaletterna. Allt rullade på riktigt bra och jag stod i startfållan med god marginal dock utan uppvärmning. Hittade inte farthållarna för 4:30 så jag ställde mig vi 4:45 och tänkte att det nog skulle vara bra att springa med dem en stund för att inte gå ut för fort.

11:40 gick starten och jag var laddad, herregud vad laddad jag var.

Sprang första kilometern med 4:45 men tyckte att det gick för långsamt och ökade takten. Blev omsprungen av 4:30 farthållarna vid ca 3 km och var förvånad över att de sprang så fort.

Det här är ungefär det sista jag minns väldigt tydligt för sen gick jag in i bubblan. Allt fick ett litet rosa skimmer och jag sprang lätt och ledigt. Det var så fruktansvärt kul! Det är helt otroligt vilken känsla som infann sig. Skeppsbron, Slussen, Söder Mälarstrand allt var bara magiskt. Och så fortsatte det. Benen kändes pigga. 1 mil avklarad, vaddå jobbig backe? Framåt, framåt. Lyxade till och med till det med ett toabesök.

Stadion började så sakteliga torna upp sig och in på Valhallavägen igen.”Redan klar med första varvet! Hur kan det vara möjligt? Jag är ju inte ens trött!”

När jag var halvvägs passerade jag med en kilometertid på 5:57. Jag skulle ju hålla 6:30 tempo. (Jag hann till och med twittra.)

Vid 25 km var jag fortfarande helt uppe i stunden och sprang och flinade som ett fån.

Vid 30 km började det dock göra ont. Och vid 32 ännu mer ont…

Jag gick upp för backen innan och på Västerbron, som jag flög över första varvet, och mina delmål sattes med kortare och kortare intervaller. Med cirka 5 km kvar blev jag omsprungen av 4:30-farthållarna IGEN. Hur det nu är möjligt… jag måste ha missat att jag sprungit förbi dem. Jag försökte hänga på och det gick fram till kommande vätskekontroll men sen var jag tvungen att släppa dem och gå igen.

Konstigt nog gjorde det faktiskt ondare att gå än att småjogga så jag försökte sätta fart på benen igen och vid Humlegården insåg jag hur lite det var kvar. Jag fick nya krafter och gjorde en sista kraftansträning. En kollega stod precis vid Stadion och hejade och lyckan kom krypande igen.

Någon spurt var det inte tal om men det gjorde inget 4:30:18 var hela 5 minuter bättre än min egen tippade tid. Helt otroligt! Och inte nog med det, inga skavsår, inga problem med magen och från att knappt kunnat gå efter loppet känner jag mig nu pigg igen. Träningsvärk har jag, men konstigt vore det ju annars.

Jag sprang Stockholm Marathon 2011 på 4:30:18 och älskade det.