Tankar kring att vara bäst och Stockholm Marathon.
Lotta skrev om att vara bra, bättre och bäst. Det fick mig att fundera samt att jag och Ursula pratade om något liknande under löpturen igår.
Jag tränar mycket just nu. Jag laddar, laddar och åter laddar för mina mål. Mina mål är Kalmar Triathlon och en svensk klassiker. Inget annat.
Marathon närmar sig med stormsteg och jag ska utan tvekan springa. Dock får jag en klump i magen när alla marathonsatsande kompisar springer långpass och frågar mig hur det går. Jag blir blind, ser bara maran och blir stressad. Det är bara 1 månad kvar! Jag glömmer bort att mina satsningar går bra och jag har gott om tid till augusti inte den 28 maj.
När jag ser klart och inte är blind av stress och alla bra löpare så har jag ingen tanke på att försöka vara bäst under marathon. Min förväntning på maran är att klara den.
Gårdagen var helt underbar. Jag och Ursula sprang knappt 11 km i 5.55 tempo. Så bra har jag aldrig sprungit på träning. Idag, dagen efter, känner jag ingenting fysiskt. Ingen träningsvärk, inga onda knän och kroppen är pigg. (Förutom min mensvärk som gör att jag inte kan röra mig). I alla fall, min poäng är denna: det var en väldigt bra formkoll! Jag kommer att klara maran jag vet det och jag vet också att jag inte kommer att vara bäst men det gör inget. Det är inte mitt mål, jag anmälde mig för att bevisa för mig att jag klarar det. Marathon är en milstolpe på min väg mot mitt mål.
Jag hoppas verkligen att de som satt maran som sitt mål når dit, men jag tänker inte bli förblindad och stressad av att de är bättre än jag. Jag tränar på mitt sätt och jag kan inte göra mer än mitt bästa!
Comments
Träna inte på någon annans sätt än ditt eget, för din egen skull och mot dina egna mål. Enkelt sagt – men (i ärlighetens namn) ganska svårt.
Hur definierar man “bäst” på motionsnivå? Att vara bättre än sina kompisar? Jag tror aldrig att man ska jämföra sig med sina vänner, vi har alla olika förutsättningar och olika mål vi strävar mot. Ett marathon ser i alla fall jag som en tävling mot mig själv. Det är min smärta, mina hjärnspöken och mina 42 km som ska besegras. Bara mina. Vännerna finns där för att hjälpa, peppa och stötta mig när det känns tungt. Inte för att tävla mot eller jämföra sig med.
Självklart kommer du att klara maran om du bestämmer dig för det. Ditt mål ligger i augusti. Men om jag var du skulle jag inte överskatta tiden som är kvar tills dess.
Imorgon innan TSM är det föreläsning om hur man bäst laddar för maran. Det är säkert användbart och förmodligen även applicerbart på IM. Vore kul om du kom!
Det är precis det jag menar. Definitionen av bäst är inte baserad i någon slags verklighet utan i min ologiska del av hjärnan. Typiskt dåligt. Vänner är där, precis som du säger, för att peppa och stödja.
Överskatta tiden? Nej verkligen inte. Det är inom räckhåll och det är stressande det med ibland. Men att stressa inför marathon kommer stjälpa mer än hjälpa. Om jag klarar maran har jag en bra måttstock på att det jag gjort hittills är rätt. I augusti ska jag ju klara det efter 3,8 km simning och 16 mil på cykeln.
Ja, imorgon ska jag komma. Ska bli kul att springa i grupp igen.