Det kan, och är, motigt ibland. Ni som följt bloggen vet att det har varit det för mig ett tag nu.

Men ibland (de är få, men de händer) har man ögonblick då allt blir kristallklart. Det är som om man gått i en dvala och så plötsligt vaknar man upp och ser allt skarpt och klart igen.

Idag hade jag ett sådant ögonblick.

Vi var ute för att ta lite cykelbilder. Det var kallt, mulet och blåsigt och kläderna jag hade på mig passade inte för ett träningspass i sådana förhållanden. Anledningen till att vi var ute var för att vi ville fånga den där farten, den som man får upp i en rejält brant och lång backe… Vet ni vad det innebär? Att man måste ta sig upp för den där långa backen, mer än en gång.

När jag satte mig på cykeln och den svarade på det där sättet som bara ens egen fina racer kan, då kom det där ögonblicket. När man inser varför man tränar som man gör, varför man står ut med den där hemska mjölksyran och varför man älskar träning. Det är en underbar känsla. Den känslan gör att man kan kämpa på med nya krafter och ny energi. Det är precis som att vara nykär. Det är lite läskigt, lite jobbigt men alldeles, alldeles underbart!

Efter det, när jag kom in i värmen igen, brände jag av ett spinningpass så mjölksyran sprutade ur öronen. Träningsglädjen är tillbaka!