Jag började gråta under löpturen idag men jag tar det från början.

Igår cyklade jag för första gången sedan Vätternrundan och det gick bättre än vad jag hoppats på. Benen klarade det bra och när det är på en cykel som står still är det lättare. Det passet gjorde att jag idag vågade mig ut på en löprunda.

Jag och min sambo gav oss ut och det kändes bra till en början. Mina knän ömmade lite men inte mer än vad jag kände att jag kunde hantera. När vi kommit en kilometer började det dock kännas mer och mer och när vi kom fram till Älvsjöskogen var varje steg en kamp. Erik försökte peppa mig men jag hade verkligen svårt att hålla ett vettigt tempo. Det var så fruktansvärt frustrerande och till slut ville jag bara ge upp. Allt gjorde ont, alla var stelt och allt var kämpigt, då började tårarna rinna och jag fick stanna för att hämta andan.

Inte ett speciellt stolt ögonblick, så jag väljer att dela med mig av det här i bloggen. Nej skämt åsido, jag tycker det är viktigt att visa att det inte alltid går lätt och att även de kortare distanserna kan vara en pina.

För mig känns det just nu som om jag är tillbaka på ruta ett. Det känns precis som om jag aldrig någonsin sprungit tidigare och det tär på psyket. Givetvis är det inte så men det förändrar inte känslan när man är mitt uppe i det.

Så kom ihåg det, att bara för att man har en dålig dag så betyder det inte att den känslan är sann!